Fjärrvärme och städernas motståndskraft
Publicerad 12 november 2025
Många anser säkert att fjärrvärmen i Sverige är en ganska föråldrad och trögrörlig uppvärmningsform där distributionsnät, kundanläggningar och produktionssätt har sett likadant ut sedan millennieskiftet. Men är det verkligen så, eller är vi bara inte tillräckligt duktiga på att berätta om alla förändringar som sker?
Under 1900-talet byggdes de flesta av de svenska fjärrvärmenäten upp i Sverige. Inte sällan producerades den från kraftvärmeverk som producerar el och fjärrvärme samtidigt. Lite slarvigt räknat sade man att varje del bränsle gav en tredjedel elektricitet och två tredjedelar fjärrvärme. Många städer hade på så sätt en egen lokal elproduktion som kunde täcka hela stadens elbehov.
Med tanke på att energibolagen ofta var kommunalt ägda hade man en god rådighet över stadens viktiga energiförsörjning. På 80-talet producerades nästan all fjärrvärme med fossila bränslen, alltså kol, olja, gas eller torv.
Övergången till fossilfria bränslen
I takt med att pannorna blev för gamla och behövde förnyas passade många på att göra sig fria från fossila bränslen. I stället valde de att rikta in sig på förnybara eller återvunna bränslen. Tempot i omställningen var förhållandevis hög och användningen av de fossila bränslena halverades varje decennium.
Sedan 2020 har vi nästan inga fossila bränslen kvar i svensk fjärrvärmeproduktion. Den som finns kvar används antingen som startbränsle eller som viktig reserv eftersom andra bränslen är svåra att lagra över tid.
Förändringar i elproduktion och kraftvärme
Det är inte bara bränsleutvecklingen som har förändrats. De låga elpriserna som vi har haft under de senaste 20 åren har inneburit förändringar. Nya kraftvärmeblock som byggs har en betydande lägre elproduktion än de gamla kraftvärmeverken som vi hade på 1900-talet. En av våra större städer i Sverige har exempelvis ersatt ett stort kraftvärmeblock som eldade torv och producerade 130 MW el. Det har ersatts med en hetvattenpanna som visserligen är helt fossilbränslefri, men som inte har någon elproduktion alls.
Förflyttningen mot ett fossilfritt Sverige är lika given som värdefull och fjärrvärmen i Sverige löste denna förflyttning ovanligt snabbt i jämförelse med industri- och transportsektorerna. Vi behöver däremot tänka på hur vi kan stoppa utvecklingen där städer nedmonterar sin lokala elproduktion och i stället blir beroende av centrala lösningar.
Ur ett säkerhetsperspektiv blir städerna mer motståndskraftiga om de inte behöver importera så mycket el från regionnäten. Med tanke på att kraftvärmen producerar som mest när behovet är som störst på vintern, så är den väldigt gynnsam för vårt svenska elsystem.
Framtidens utmaningar och möjligheter
Nu står vi inför en situation i Sverige där biobränslepriserna har rusat, och även om utvecklingen har mattats av lite tyder allt på att prisnivåerna kommer att hållas höga. Skogsindustrierna skapar nya högkvalitativa produkter, som textiler, förpackningar och flytande bränslen, av material som tidigare användes för att eldas i kraftvärmeverk och värmeverk. Det gör att många energibolag numera ser över vilka verksamheter som kan erbjuda överskottsvärme av olika slag.
Här i Varberg har vi en stor restvärmeleverantör i form av massabruket hos Södra Cell Värö, som producerar cirka 75% av stadens fjärrvärme. Samtidigt genomför vi en möjlighetsstudie om att ta vara på överskottsvärme från de nya kärnkraftsreaktorerna som planeras ute på Ringhals.
Frågan blir därmed självklar: Om Sverige tidigare har gått ifrån en fossil fjärrvärme till en fossilfri fjärrvärme och att vi framöver kanske går mot en förbränningsfri fjärrvärme. Kommer vi då att fortsätta montera ner lokal elproduktion i kraftvärmeverk och hur upprätthåller vi då rätt nivå på städernas enskilda motståndskraft?
